Beckas blogg

Igår var jag och Andreas med om en MYCKET märklig sak.
Vi hade just stigit av tåget i Åstorp och börjat promenerar mot Hyresvärdens kontor när två män kommer upp bakom oss och säger:

-Ursäkta, kan vi få prata lite med er?

Direkt tänker jag: nu kommer vi bli rånade.
Männen så ganska mysko ut.
Dock försvann rånartanken när en av männen håller fram sin polisbricka.

-Vi kommer från polisen.

Vi tittar förvånat och förvirrat på dom.
Den ena leder Andreas en bit bort på gatan och börjar prata med honom, den andra stannar kvar med mej och börjar ställa frågor.

-Vad gör du i Åstorp?
-Vart kommer du ifrån?
-Har du haft kontakt med polisen tidigare?

-Vad heter han som står och pratar med min kollega?

-Vad heter du?

-Personnummer?

Så skrev han ner mitt namn och personnummer och mannen som frågade ut Andreas hade ringt ett samtal, kom bort till oss, läste upp mitt personnummer för den han pratade med, sa tack och la på.

-Okej, tack så mycket för att vi fick prata med er och vi ber om ursäkt om det var obehagligt på något sätt.

När polisen skrev ner mitt namn kunde jag inte låta bli att fråga vad det gällde, varför dom ville prata med oss.

Jag kände mej en aningen påhoppad. Nästa förolämpad.

Polismannen sa något om narkotikaspaning.

Vi gick därifrån, försenade till kontraktskrivningen och konstaterade att vi på allvar måste ta en funderare över hur vi klär oss och vilken stil vi har.

Det kändes INTE bra att bli tagen för pundare eller langare.